Mitt liv i ord.

Mitt liv i ord.

It´s over.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Sun, April 10, 2016 12:43:01

Jag och Linn möttes i festandet. Året var 2013. Ett otroligt destruktivt år där vi fann nån slags trygghet och förståelse i varandras kaos. Vi var med i samma stökiga umgängeskrets och vi drogs till varann mycket pga vi förstod varann. Ingen annan förstod ju oss. Jag minns dagen efter vi hade haft sex första gången. Jag gick runt på stan och trodde inte mina ögon. Jag hade haft sex med Linn. Min kompis Linn. Perfekta underbara lilla Linn. Linn som jag alltid sett som den PERFEKTA bruden.. Men jag hade ALDRIG tänkt på henne på ett annat sätt än kompis. Det var ju orimligt! Jag var tvungen att upprepa det flera gånger för mig själv. Men jag trodde ändå inte på det.

Vi blev ett par. Två vänner som blev ihop. Ungefär som Chandler och Monica. Det var för bra för att vara sant tyckte nog vi båda. Vilket också skulle visa sig vara sant. Jag tror såhär i efterhand inte att det är ultimat att träffas under sådana omständigheter. Linn hade nyss kommit ur ur en relation och jag var väldigt trasig redan då. Kände vi ens varann? Hade vi något mer gemensamt än festandet?

Allt eftersom nykärleken avtog och sommaren tog slut så styrde Linn upp sitt liv. Bra jobb, fin lägenhet och en stabil tillvaro. Svårare blev det för mig. Jag ramlade längre ner i mitt missbruk och Linn fick kämpa vid sidan om. Hon var under denna period en hjälte för mig. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över alla gånger hon har fått ta hand om mig. Jag har varit i så dåligt skick vissa gånger men Linn har ändå tagit hand om mig med öppna armar, varma peppande ord, middag och en filt. Ovärdeligt såhär i efterhand.

När jag lade in mig själv på behandlingshem i Augusti förra sommaren så var Linn där och hälsade på två gånger. Jag minns när terapeuten på behandlingen frågade ”Vad skulle hända om det tog slut med Linn?”. Jag svarade på ren reflex ”Jag skulle ta mitt liv.”. För det var ju så jag kände. Jag var så trasig. Och Linn var det enda rena och fina i mitt liv. Det enda jag var stolt över. I ett liv fullt av misslyckanden och misär så hade jag iaf någonting som var lyckat och ”funkade” - En flickvän.

Jag minns hur min terapeut på behandlingen sa ”Om du känner så, ja då kanske du borde göra slut med henne.”. Jag blev så arg. Jag tog det som ett personligt påhopp. Skulle han ta ifrån mig det enda fina i mitt liv? VAD FAN VET HAN OM VÅR RELATION?! Idag fattar jag att han bara ville mig väl. Han såg hur beroende jag var av Linn. Och han ville ju bara att jag skulle vara självständig och oberoende av en annan människa. Och idag så är jag det. Jag står inte och faller med Linn. Och det i sig känns väldigt bra.

När en person blir nykter och drogfri och börjar leva i tolvstegsprogrammet så sker allt som oftast en mental helomvändning för personen. Man blir helt enkelt en annan människa. Man börjar värdera andra saker i livet. Så det är inte helt ovanligt att relationer spricker när ena parten går med i en gemenskap precis som jag har gjort. Man blir helt enkelt för olika. Men med facit i hand så har nog jag och Linn alltid varit ganska olika.

Vi fick det svart på vitt och parterapeuten här om veckan. Han frågade ”Jag måste bara fråga. Känner ni varann egentligen? Har ni någonsin lärt känna varann? För det känns som ni träffades i kaos.. Och som att det alltid har varit något annat i vägen för ER! Och som att ni aldrig lärt känna varann PÅ RIKTIGT. Och som att ni är väldigt olika bara”.

Det gjorde ont när han sa så. Det var sorgligt och omskakande. Precis som när tetapeuten på behandlingshemmet sa att jag borde göra slut med Linn. Men båda verkar ha haft en väldig poäng.

Jag och Linn går nu skilja vägar. Det är ömsesidigt vilket förstås underlättar en aning. Men inga uppbrott är enkla. Det får vi erfara nu. Och jag hade fan nästan önskat att någon hade varit otrogen eller något liknande. Att det hade funnits brinnande hat och att vi hade slängt saker på varann. Att det hade funnits ilska och varit kaos. Det hade ju faktiskt på ett sätt underlättat denna uppbrott. För nu är det bara gemensam sorg och uppgivenhet. Och ett jävla velande.

Och tårarna vägrar ta slut. Jag önskar Linn allt gott i livet i framtiden. På många sätt har hon räddat mitt liv. Men jag tror verkligen detta är ”for the best”. Iaf just nu. Vi vill olika saker. Och vi kan inte ge varann det den andra vill. Det skär sig på för många ställen hela enkelt. En relation ska kännas 100% och det har inte denna relation gjort på ganska länge. Man ska locka fram varandras bästa sidor. Eller ja, det ska iaf kännas mer lätt än svårt. Och senaste halvåret har det nog känts mer svårt. Och ja, om sanningen ska fram så känns vi faktiskt just nu mer som bästa kompisar.

Men... FAN vad svårt det är. Jag hatar detta. Det känns surrealistiskt. Det gör ont i hela kroppen. En tomhet tar över hela min kropp. Mitt hjärta är krossat. Ibland önskar jag att man inte bestämde själv här i livet. Att det liksom bara fanns en mall. Ett regi. Såhär ska du göra. Punkt slut. För det är ju väldigt svårt att veta om vissa beslut är rätt. Det är i princip omöjligt att veta förrän långt i efterhand. När man sett resultatet. Det är kruxet. Fan. Ge mig att facit. För jag vill inte ta några beslut själv. Mina beslut gör för ont.

Kanske möts vi igen i framtiden Linn. Om några år när vi båda tagit itu med våra issues. Kanske springer vi då ihop på Södermalm av en slump. Kanske började vi prata minnen. Kanske blir vi ihop igen. Kanske får vi barn. Vi får se. Ingen vet. Men en sak vet jag: En del av mig kommer alltid att älska dig. <3