Mitt liv i ord.

Mitt liv i ord.

Varför både drogfri OCH nykter?

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Fri, June 02, 2017 16:53:42

Många frågar mig varför jag är både drogfri OCH nykter.. Om jag någonsin planerar att börja dricka alkohol igen. Att i framtiden kanske prova å typ "ta en öl till maten" eller så.. Okej. Jag ska förklara. Såhär är det FÖR MIG:

Jag har aldrig druckit alkohol för att det är gott. Vill jag dricka något gott så dricker jag Cola Cola. Jag krökar för berusningen. Kicken. Bedövningen. Flykten. Och när jag dricker så vill jag bli full. Jag BLIR packad. 1-2 öl har aldrig varit någon vits för mig. Det känns meningslöst och nästan bara som att jag RETAR min kropp. Och NÄR jag blir full så skriker min kropp efter droger. Det har alltid varit sammankopplat. Jag får tunnelseende på fyllan och MÅSTE då bara ha något upp i näsan.

Jag har aldrig tagit droger utan att först vara packad. Det skulle inte hända. Därför är det inte en risk jag är villig att ta - att PROVA att ta en öl nån gång. Så viktigt är det inte för mig. Jag har redan krökat, knarkat och knullat för 8 livstider.. Så det är ett liv jag redan har levt. Jag känner mig väldigt färdig med det. För mig är alkohol och droger en flykt från verkligheten. Och jag älskar min verklighet idag. Jag är lycklig! Jag mår genuint bra för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV! Så jag har inget att fly ifrån längre. Så enkelt är det bara.

Plus att hela mitt liv är uppbyggt kring min nykterhet idag. Mitt varumärke. Och allt har blivit så jävla bra och fint tack vare att jag tog detta steg. Podden, föreläsningarna, mina relationer, mitt mående, min ekonomi och sist men inte minst - min lilla dotter. Varför skulle jag riskera allt detta bara för att PROVA att ta en öl? Varför är detta så viktigt för svensken? Nej, jag har ingen ambition alls att göra det. Känner ingen längtan. Ingen saknad. Ingen sorg.

Men visst, det kanske skulle funka ett tag att dricka bara alkohol för mig. Absolut. MEN! Jag är FULLT övertygad om att OM jag skulle börja dricka igen.. då skulle jag hamna i drogerna igen.. förr eller senare. Och då skulle jag rasera ALLT! Igen. Och det är ingen risk jag är villig att ta. Aldrig någonsin. Punkt slut. 655 dagar nykter o drogfri idag. 21.5 månad. Snart två år. Och jag blir bara mer och mer tacksam för varje dag jag får uppleva denna frihet ❤






18 månader.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Fri, February 17, 2017 14:01:12
Så mycket känslor just nu.

För exakt 18 månader sedan så la jag in mig själv på rehab. Jag fick möjligheten att komma iväg på en 27 dagar lång behandling. GRATIS! Det var som en skänk från ovan. En sådan behandling kostar egentligen 150.000 kr men jag fick chansen att vara en del av en prövo-kull till ett nystartat behandlingshem utanför Norrköping. ”The Drawing Room” hette det. Väldigt exklusivt och lyxigt.

Vid denna tidpunkt så hade mitt liv kört fast rejält. Jag hade skulder upp till öronen och konstant ångest. Mina småsyskon hade börjat bli rädda för mig och flera av mina vänner hade börjat ta avstånd. Jag började helt enkelt bli riktigt osympatisk. Stingslig. Arg. Egoistisk. Manipulerande.

Jag kunde inte behålla ett enda jobb, jag var fast i en väldigt olycklig och destruktiv relation och jag KUNDE INTE SLUTA supa och knarka. Jag hade en konstant känsla av oro, ångest, sorg, ilska, frustration, uppgivenhet och rädsla. Och självömkan.. All denna jävla självömkan. Vad fan hände? Hur blev det såhär? Jag som trodde jag var en bra människa! Jag är ju en kul och ganska skön typ! Hur hamnade jag här? Vad fan gick fel egentligen?

Jag var livrädd vid denna tidpunkt… Och jag hade i princip gett upp. Jag trodde verkligen att min lott i livet var att bli en avdankad dokusåpadeltagare som inte kunde få NÅGONTING att funka. En loser. Jag tog SMS-lån utan någon som helst tanke att betala tillbaka dom. Jag utnyttjade folk på löpande band. Jag brydde mig helt enkelt inte. Jag hade gett upp. ALLT var bara mörker.

Så när jag fick denna förfrågan om behandling så blev jag först lite kränkt.. Jag? BEHANDLING? Som nån jävla knarkare eller?! Hah! Men jag pratade med mina nära och kära och ALLA sa samma sak.. ”Nemo, en gratis behandling, vad har du att förlora egentligen?”. Och just dom där orden etsade sig fast i mitt sinne. Vad har jag att förlora? Mitt liv går ju inte direkt bra.. Och en sån här grej kan väl KNAPPAST skada? Så jag åkte på den 27 dagar långa behandlingen. Det var dom jobbigaste 27 dagarna i mitt liv. Och efter det så kastade jag mig in i en 12stegs-gemenskap med hull och hår. Jag gick ALL IN! Och på den vägen är det..

Idag är det 1.5 år sedan. 18 månader. Och ja, helt ärligt.. Jag trodde mitt liv skulle bli grått, tomt, meningslöst och värdelöst. Att jag skulle känna ständig sorg, utanförskap och bitterhet. Men… Nej. ALLT har bara blivit bra. Jag är ångestfri. Hur sjukt är inte det? Jag känner mig liksom pigg och glad.. Varje dag! Jag börjar bli skuldfri. Helt galet det också. Jag som hade flera hundra tusen i skulder när jag åkte på behandling. Jag försörjer mig på min podcast ”Nemo möter en vän” som idag är en av landets största. 170.000 nedladdningar förra veckan. Jag får åka runt och föreläsa om mitt liv runt om i hela Sverige. Jag har återupptagit gamla intressen (Innebandyn) och viktigast av allt - jag har fått chansen att laga mina relationer.

Och min stökiga historia får äntligen komma till användning. Min kaosiga uppväxt, mina domar och alla andra konstiga snesteg i mitt liv.. Det blir nu verktyg i min föreläsning! För att inspirera andra! För att visa att det GÅR ATT FÖRÄNDRAS! Hur hopplöst det än må se ut!

Jag behöver inte skämmas längre. Jag behöver inte ljuga. Jag får använda min historia nu. Så fantastiskt vackert. Jag är oändligt jävla tacksam för allt detta men jag tar INGENTING för givet! Det är viktigt för mig. Jag påminner mig själv varje dag om vart jag kommer ifrån.. Och hur lätt jag hamnar där igen.. På så sätt håller jag mig ständigt tacksam och (förhoppningsvis) ödmjuk.

Och sist men inte minst - Jag blir pappa i Maj. Vackrare än så blir det inte. Och jag får chansen att ge min dotter det jag inte fick - En nykter och drogfri uppväxt. Det betyder ALLT för mig.


Det finns hopp. För alla. Det är jag ett levande bevis på.

Tack! <3





Töntarna hade rätt.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Mon, February 06, 2017 21:49:48
För 10 år sedan så tyckte jag att gränslösa personer var det häftigaste i hela världen. Impulsiva skeva människor som bara KÖRDE. Jag såg verkligen upp till folk som söp, knarkade och levde riskfyllda liv. "Lev för dagen" sa dom. JA! "Noll konsekvenstänk!" hette det. JAAAA! "Man lever bara en gång" sa vi. JAAAAAAAAA!

Alla dom där uttrycken. Det var mitt motto i så många år. Jag ville ju också låta impulsen bestämma. Jag ville ju vara den skönaste av dom där "sköna typerna". Vi köper med oss massa droger och sticker till Rhodos... Ja, herregud. Varför inte?! Vilken bra idé! Vi tar ett SMS-lån och beställer 10 bord på Snaps. Jaaaa! Men kan vi betala det sen när pengarna ska betalas tillbaka om 30 dagar? Äh, ingen aning. Men det är ju fett skönt och galet beteende, så vi kör på det!

Under samma tidsperiod så såg jag även ner på folk som inte krökade så mycket.. Och värst av dom alla var nykteristerna. Fy fan. Det var dom största töntarna. Jag tänkte också att folk som pluggade vidare direkt efter gymnasiet var sååå tråkiga och seriösa. Töntar! Folk som satsade på sina yrken och valde att äta sunt.. Och träna mycket... TÖNTAR! Folk som var emot droger.. Hah, OXÅ TÖNTAR! Präktiga töntar!

Men när jag idag tänker på mina "förebilder" för 10 år sedan.. Alla dom där människorna som jag såg upp till då. Ja. Då är flera av dom döda. Några av dom sitter fast i tunga missbruk. En sitter fast med miljonskulder.. Medan en annan sitter i fängelse. Och några av dom (ytterst få) har blivit nyktra och drogfria. Men dom allra flesta gick det verkligen käpprätt åt helvete för. På riktigt. För så ser det ut.. Med det levernet. Med den världen. Det är liksom verkligheten.

Tro mig - Jag förstår romantiseringen av "sköna människor". Dagsfyllor. Folk som skiter i allt. Droger. Galna upptåg. Impulsiva extrema handlingar. Kortsiktigt tänkande. Herregud, jag var likadan i mååååånga år. Och det var skitkul till en början! Herrgud, det var MAGISKT! Men i det långa loppet så funkar det inte. Det kanske funkar för ett fåtal.. Det kanske funkar i några år.. Men nej, det är inget långsiktigt tänkande. Jag kanske låter tråkig och moraltantig nu.. Men det är bara fakta.

Tänk bara på alla dessa människor som ni ser som "sköningar". Hur verkar dom må egentligen? På riktigt?

Min terapeut sa det så bra. "Nemo, fattar du inte? Töntarna hade rätt". Och hon har ju verkligen en poäng där. Alla de människor som jag ansåg vara tråkiga och töntiga för 10 år sedan.. Dom har idag fantastiska familjer, grymma jobb och en otroligt ljus tillvaro. Medan dom jag såg upp till under min ungdom antingen är på bårhus eller dårhus. Eller nån annan form av miserabel tillvaro.

Jag vet inte. Jag hatar att stämplas som en tråkig människa bara för att jag ändrat mitt liv totalt. Det är inte rättvist. För mig var det en livsviktig helomvändning som jag gjorde. Det stod i princip mellan liv eller död om jag ska vara krass.. Och jag mår idag jävligt bra. Och in the end handlar väl egentligen livet bara om att må bra. Alla vill väl må bra!

Och just nu gör jag det. Och har gjort det ett tag. Och jag vet att jag kommer fortsätta må bra. Om jag fortsätter göra rätt saker. Det är ganska enkelt.

Töntarna hade rätt.

Mvh en stolt tönt

























Livet i medvind.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Mon, January 09, 2017 16:46:12
Det är sjukt ändå. Så mycket fint som händer just nu. Kvällstidningarna skriver om #nemomöter i prinicp varje vecka. Jag får intervjua dom största kändisarna i Sverige. Och podden bara ökar i lyssnare. Hela tiden. Nu är jag liksom top 10 i Sverige... Vilken grej va? Otroligt.

Jag får åka runt och föreläsa i landet. Inspirera människor. Hjälpa människor med mitt budskap. Mina erfarenheter får chansen att bli till hjälp för andra människor. Det är en så otrolig ära. Det är så häftigt. Allt som jag har skämts över så mycket.. Mitt stökiga gamla liv får äntligen komma till användning för att HJÄLPA ANDRA. Otroligt ändå. SÅ HEDRANDE!

Jag ska dessutom medverka i "Malou efter 10" om en månad. Hoppas ni kollar på det!

Och Nova. Min dotter. Min Novis!!!! Hon kommer den 8:e Maj. Vilken jävla grej DET är då.. Jag tror inte jag förstått det ännu. Har jag det? Jag vet inte. Det händer så mycket fett just nu. Så mycket vackert. Jag bara flyter med och njuter.

Livet... Häftig grej ändå.



Long time no seen.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Tue, June 07, 2016 19:00:39
Hej på er.

Det var ett tag sedan vi hördes sist. Det har hänt mycket sedan dess. Jag bor tex med en vän i Älta nu. En vän som också är helt nykter och drogfri sen ganska lång tid tillbaka. Det är skönt. Det blir liksom enklare så. Vi talar samma språk så att säga. Det funkar bra. Ser fram emot en sommar här nere på Flatenbadet - Stockholms finaste strand!

Jag har brutit med flera personer i mitt liv. Men det känns faktiskt bara bra. Det är människor som jag ändå inte har någon framtid med. Tex så kan jag inte vara vän med folk som aktivt tar droger. Det funkar bara inte. Jag vill leva ett rent liv. Ett ärligt liv. Ett annat liv. Jag är så klar med det där världen och det känns skönt att jag faktiskt är helt okej med den tanken nu. Jag har inga planer på en comeback. Jag har inga lömska idéer om att kanske en gång prova att kröka igen. Jag har supit och knarkat för 3 livstider och jag vill verkligen inte tillbaka. Det finns inget där att hämta för mig. Jag trivs i mitt nya liv. Jag mår bra. Allt går bra. Varför skulle jag riskera att prova att kröka? Varför skulle jag riskera att ramla tillbaka i samma gamla mönster igen och rasera ALLT jag håller på att bygga upp? Det finns inte på min karta.

Podden rullar på och vi ökar mycket VARJE DAG nu. Det är verkligen magiskt. Min lilla ögonsten. Mitt allra käraste projekt. Mitt stoltaste. Jag minns när jag började med "Nemo möter". I början så fick jag bara dom här gästerna som verkligen gör ALLT. No offense, jag gör också allt. Men ni vet, såna här gäster som tar varje chans att få stå i rampljuset. Eller gäster som jag på något sätt kände sedan "Kungarna av Tylösand".

Idag ser det helt annorlunda ut. Jag får intervjua flera ur Sveriges kändis-elit. Det är så satans coolt. Detta är liksom något jag skapat helt själv! Och idag är det stort och framgångsrikt! En otrolig känsla. Och i Oktober så väntas avsnitt 100. Det blir en live-podcast på Dovas på Södermalm. Filip Hammar och Sigge Eklund blir gästerna. Det känns också helt surrealistiskt faktiskt. Om jag hade fått drömma eller fantisera ihop gästerna till denna kväll så hade jag ÄNDÅ inte kommit på två bättre namn. Så nöjd är jag faktiskt. Otroligt. Och min fina vän Nisse Hallberg ska vara konferencier.


Imorgon ska jag förresten intervjua en annan drömgäst för podden - Alex Schulman. ÄNTLIGEN får man väl säga. Jag har försökt att få med han i typ 2 år. Och efter det ska jag ha ett möte med Mia Törnblom. Mia ska hjälpa mig sätta ihop min föreläsning som jag ska ut med i höst. Hon ska dessutom hjälpa mig få gigg säger hon. Helt sjukt. Mia är Sveriges bästa och mest bokade föreläsare.. Så att jag får henne som mentor i detta. Det känns ju OCKSÅ helt sjukt. För bra för att vara sant nästan. Hon ska hjälpa mig med allt säger hon. Jag är så tacksam.

I övrigt så startade jag och Jocke en stiftelse förra veckan för att hjälpa unga kvinnor som varit med om traumatiska saker. "En andra chans" fick den heta. Ni kan läsa om den HÄR! Vi är mycket väl medvetna om att vi inte kan göra något för att BOTA tjejer som har varit med om traumatiska saker. Vi kan inte utföra några mirakel. Men om vi kan göra NÅGOT så vill vi göra det.

Vår stiftelse kommer att gå ut på att försöka hjälpa tjejer som har varit med om hemska saker att komma tillbaka på benen igen. Om en tjej är med om en jobbig sak och känner att hon kanske behöver terapi för att komma tillbaka på benen. Då kommer vår stiftelse "En andra chans" att hjälpa henne med det. Samma sak gäller dom där tjejerna som blev attackerade förra veckan. Dom blev bitna i ansiktet. Men med pengarna som vi skänkt till dom så har dom möjlighet att fixa till sina ansikten på bästa möjliga sätt. Det är det vi vill göra.

Och jag är otroligt glad, stolt och tacksam att jag fått denna chans att ge tillbaka nu när mitt liv börjar gå så bra. Det är en ynnest.



Det är väl lite om hur mitt liv ser ut just nu. Det är verkligen full fart. Mycket som händer. Det är egentligen helt sjukt. Hur snabbt det kan vända om man gör rätt saker. För 10 månader sedan så var mitt liv KAOS på ALLA fronter. Jag hade ingenting. Och det jag hade fungerade inte. Livet fungerade inte alls helt enkelt. Och jag mådde verkligen SKIT. Jag var så uppgiven, arg, ledsen, frustrerad och förvirrad.

Men idag så går plötsligt ALLT som på räls helt plötsligt. Och det enda jag gjorde var att sluta supa och knarka.. Och jag började jobba med mina svagheter och brister. JAG TOG TAG I MITT LIV HELT ENKELT! Jag ville göra en radikal jävla förändring! Och det känns så fint nu. Det känns så fint att få göra om livet på riktigt. Som en revansch liksom. Nemo 2.0. Nu kan jag vara en bra och fin medmänniska. Någon att räkna med. Det är fan helt otroligt. Ibland sker mirakel.

Hoppas ni får en strålande dag.

Kram.













Den guppiga vägen till eufori.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Wed, April 20, 2016 16:32:08
Jag skulle ljuga om jag sa att det var lätt just nu.

Jag går fortfarande på kryckor efter korsbands-operationen. Dock så borde jag få slänga kryckorna vilken dag som helst nu. Men man vill heller inte stressa för mycket. Jag har ALLTID stressat i mitt liv. Jag har aldrig haft något tålamod. Och det har fuckat upp det rejält för mig många gånger. Och ja, jag gjorde den missen förra veckan. Slängde kryckorna innan jag gick HELT bra och knät svullnade då upp till ett bowlingklot pga överansträgning. Den missen vill jag INTE göra om. Sjukgympan går ju trots allt framåt. Små små steg i taget dock - Men ändå! Åt rätt håll!

Separationen från Linn var extremt jobbig i några dagar. Den var otroligt intensiv där ett tag. En sorg och separationsångest som tog över hela mitt sinneslag. Men den värsta sorgen har gått över nu. Nu känns det mer och mer okej. Och det bekräftar väl egentligen bara att vi faktiskt tog rätt beslut. Jag flyttade ut från Linn och till syrran i Hökarängen i Söndags. Här bor jag tillfälligt medans syrran är bortrest. Tills jag hittar något eget. Om ni hör något så kan ni ju hojta.

Jag vet inte alltså. Linn ska ha födelsedagskalas på Lördag och alla mina gamla vänner ska typ dit. Såna här grejor ÄR knepiga. Jag och Linn kom överens om att jag kan glida förbi nån timme och hälsa på alla. Och det är väl fint. Men just såna här grejor. Och just sommaren som stundar. Fan. Känslan av utanförskap. Den är BITANDE.

Hmmm... Det är SÅ svårt det här. Nästan alla mina gamla nära vänner krökar friskt och det blir ju inte precis mindre på sommaren. Folk kör hårt liksom. Och jag vet hur jag fungerar. Om jag hade börjat kröka igen så hade jag säkert kunnat hålla det på en bra nivå ett tag. Men jag vet ju hur det blir till slut. Jag hade förmodligen hamnat i drogerna igen och raserat ALLT som jag håller på att bygga upp nu...

Jag har inte råd med det. Jag har hittat ett grundmående och en stabilitet i min skalle som jag alltid saknat. Saker funkar i mitt liv och jag har mycket fint på gång. Men det spelar ingen roll liksom. När utanförskaps-känslan biter tag i en så spelar det ingen roll hur mycket fint man har på gång. Det är intensiv och skoningslös och raderar allt annat i sin väg.

Men men. Jag krigar väl på med mitt antar jag. Podden. Föreläsningen. Sjukgympan. Det skeva är att jag rätt säker på att mitt liv kommer explodera i positiv mening alldeles snart. Jag tror att mitt liv kommer vara fullständigt magisk på ALLA fronter om bara några månader. Ändå är denna känsla som jag just nu brottas med hemsk. Hemsk och intensiv. Och om den får sin vilja igenom - Förödande.

Jag behöver en kram.







It´s over.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Sun, April 10, 2016 12:43:01

Jag och Linn möttes i festandet. Året var 2013. Ett otroligt destruktivt år där vi fann nån slags trygghet och förståelse i varandras kaos. Vi var med i samma stökiga umgängeskrets och vi drogs till varann mycket pga vi förstod varann. Ingen annan förstod ju oss. Jag minns dagen efter vi hade haft sex första gången. Jag gick runt på stan och trodde inte mina ögon. Jag hade haft sex med Linn. Min kompis Linn. Perfekta underbara lilla Linn. Linn som jag alltid sett som den PERFEKTA bruden.. Men jag hade ALDRIG tänkt på henne på ett annat sätt än kompis. Det var ju orimligt! Jag var tvungen att upprepa det flera gånger för mig själv. Men jag trodde ändå inte på det.

Vi blev ett par. Två vänner som blev ihop. Ungefär som Chandler och Monica. Det var för bra för att vara sant tyckte nog vi båda. Vilket också skulle visa sig vara sant. Jag tror såhär i efterhand inte att det är ultimat att träffas under sådana omständigheter. Linn hade nyss kommit ur ur en relation och jag var väldigt trasig redan då. Kände vi ens varann? Hade vi något mer gemensamt än festandet?

Allt eftersom nykärleken avtog och sommaren tog slut så styrde Linn upp sitt liv. Bra jobb, fin lägenhet och en stabil tillvaro. Svårare blev det för mig. Jag ramlade längre ner i mitt missbruk och Linn fick kämpa vid sidan om. Hon var under denna period en hjälte för mig. Ord kan inte beskriva hur tacksam jag är över alla gånger hon har fått ta hand om mig. Jag har varit i så dåligt skick vissa gånger men Linn har ändå tagit hand om mig med öppna armar, varma peppande ord, middag och en filt. Ovärdeligt såhär i efterhand.

När jag lade in mig själv på behandlingshem i Augusti förra sommaren så var Linn där och hälsade på två gånger. Jag minns när terapeuten på behandlingen frågade ”Vad skulle hända om det tog slut med Linn?”. Jag svarade på ren reflex ”Jag skulle ta mitt liv.”. För det var ju så jag kände. Jag var så trasig. Och Linn var det enda rena och fina i mitt liv. Det enda jag var stolt över. I ett liv fullt av misslyckanden och misär så hade jag iaf någonting som var lyckat och ”funkade” - En flickvän.

Jag minns hur min terapeut på behandlingen sa ”Om du känner så, ja då kanske du borde göra slut med henne.”. Jag blev så arg. Jag tog det som ett personligt påhopp. Skulle han ta ifrån mig det enda fina i mitt liv? VAD FAN VET HAN OM VÅR RELATION?! Idag fattar jag att han bara ville mig väl. Han såg hur beroende jag var av Linn. Och han ville ju bara att jag skulle vara självständig och oberoende av en annan människa. Och idag så är jag det. Jag står inte och faller med Linn. Och det i sig känns väldigt bra.

När en person blir nykter och drogfri och börjar leva i tolvstegsprogrammet så sker allt som oftast en mental helomvändning för personen. Man blir helt enkelt en annan människa. Man börjar värdera andra saker i livet. Så det är inte helt ovanligt att relationer spricker när ena parten går med i en gemenskap precis som jag har gjort. Man blir helt enkelt för olika. Men med facit i hand så har nog jag och Linn alltid varit ganska olika.

Vi fick det svart på vitt och parterapeuten här om veckan. Han frågade ”Jag måste bara fråga. Känner ni varann egentligen? Har ni någonsin lärt känna varann? För det känns som ni träffades i kaos.. Och som att det alltid har varit något annat i vägen för ER! Och som att ni aldrig lärt känna varann PÅ RIKTIGT. Och som att ni är väldigt olika bara”.

Det gjorde ont när han sa så. Det var sorgligt och omskakande. Precis som när tetapeuten på behandlingshemmet sa att jag borde göra slut med Linn. Men båda verkar ha haft en väldig poäng.

Jag och Linn går nu skilja vägar. Det är ömsesidigt vilket förstås underlättar en aning. Men inga uppbrott är enkla. Det får vi erfara nu. Och jag hade fan nästan önskat att någon hade varit otrogen eller något liknande. Att det hade funnits brinnande hat och att vi hade slängt saker på varann. Att det hade funnits ilska och varit kaos. Det hade ju faktiskt på ett sätt underlättat denna uppbrott. För nu är det bara gemensam sorg och uppgivenhet. Och ett jävla velande.

Och tårarna vägrar ta slut. Jag önskar Linn allt gott i livet i framtiden. På många sätt har hon räddat mitt liv. Men jag tror verkligen detta är ”for the best”. Iaf just nu. Vi vill olika saker. Och vi kan inte ge varann det den andra vill. Det skär sig på för många ställen hela enkelt. En relation ska kännas 100% och det har inte denna relation gjort på ganska länge. Man ska locka fram varandras bästa sidor. Eller ja, det ska iaf kännas mer lätt än svårt. Och senaste halvåret har det nog känts mer svårt. Och ja, om sanningen ska fram så känns vi faktiskt just nu mer som bästa kompisar.

Men... FAN vad svårt det är. Jag hatar detta. Det känns surrealistiskt. Det gör ont i hela kroppen. En tomhet tar över hela min kropp. Mitt hjärta är krossat. Ibland önskar jag att man inte bestämde själv här i livet. Att det liksom bara fanns en mall. Ett regi. Såhär ska du göra. Punkt slut. För det är ju väldigt svårt att veta om vissa beslut är rätt. Det är i princip omöjligt att veta förrän långt i efterhand. När man sett resultatet. Det är kruxet. Fan. Ge mig att facit. För jag vill inte ta några beslut själv. Mina beslut gör för ont.

Kanske möts vi igen i framtiden Linn. Om några år när vi båda tagit itu med våra issues. Kanske springer vi då ihop på Södermalm av en slump. Kanske började vi prata minnen. Kanske blir vi ihop igen. Kanske får vi barn. Vi får se. Ingen vet. Men en sak vet jag: En del av mig kommer alltid att älska dig. <3

























På rätt spår.

Min vardag.Posted by Nemo Hedén Tue, April 05, 2016 19:33:06
Idag är det 12 dagar sedan jag opererade korsbandet. Så jag var idag förbi knäspecialisten och tog bort mina plåster. Det hade läkt fint och läkaren var nöjd med synen. Det såg bra ut! En liten lättnad i sig.


Munnen har också blivit bättre. Blåsorna är borta. Och jag har beslutat mig för att verkligen ta min hälsa på största allvar nu. Jag har köpt massa olika vitaminer för att försöker hjälpa mitt immunförsvar.. Plus att jag verkligen ska försöka ändra min kost nu. Jag ska ge det ett ärligt försök. Framöver så ska jag äta bra och rätt. Jag vet ju själv att jag mår så mycket bättre när jag äter bra. Jag känner mig automatiskt piggare och gladare. Och blåsorna kommer ju ALDRIG om jag sköter min sömn och min kost. Så ja, nu kör vi!

I övrigt så mår jag fan bra! Jag var på sjukgympan idag efter jag hade varit hos knäspecialisten. Och jag klarade massa olika grejor som jag inte klarade för en vecka sen.. Och HELVETE vilken jävla kick det var! Bara såna där småsaker som att lyfta mitt ben på ett speciellt sätt. Det blev som ett ett LYCKORUS liksom! Samma sak när jag kunde cykla lite på en motionscykel. Det var värsta KICKEN. Ett RUS. Fantastiskt att så små saker kan skapa så fin känsla inombords. Visst, vägen tillbaka till innebandyplanen är lång men det värsta är över och nu är det bara tålamod som gäller. Jag är på rätt väg. Och snart kastar jag kryckorna också..

Senaste blogginlägget var väldigt mörkt men idag är det fan andra toner. Jag är taggad på livet igen! Motivationen är tillbaka efter några veckors svacka. Och imorgon kommer fantastiska Kjell Bergqvist hit för #nemomöter-inspelning. Och jag kan utan att överdriva säga att Kjelle är en top en 5 drömgäst av ALLA kändisar i Sverige. Så det känns otroligt stort.

Sen ska jag på möte hos en podcast-distributör på Fredag morgon. Otroligt taggad inför det! Nervös och taggad. Det känns VUXET med möten! Haha. Hedrande att dom verkar vilja signa mig också.. Lilla mig liksom. Coolt på riktigt!

Nu ska jag äta pannbiff och kolla på Champions League.



Kram och puss.









Next »